Text och foto: Ninni Westerman

Mitt i snöiga vintern lördagen den 21 januari 2012 tog Tania Alyhr flyget över till Gotland för att för Textil Gotlands medlemmar och andra textilintresserade berätta om textila traditioner och nyskapande projekt i Centralamerika. Hon hade med sig flera koffertar med färgstarka hemvävda plagg i bomull som invånarna, mayaindianerna, i de små byarna i Guatemala fortfarande bär till vardags och till fest.
För uppåt 50 fascinerade åhörare på Langska huset berättade hon och visade diabilder från ett land som många knappt vet på vilken kontinent det ligger. Många gissar på Afrika när hon frågar!

tania1

Vad vet vi om Guatemala?

Kanske vet någon att den guatemaltekiske författaren Miguel Angel Asturias med sitt storverk ”Hombres de maiz – Majsmänniskor” fick Nobelpris i litteratur år 1967. Kanske minns någon att Rigoberta Menchú fick Nobels fredspris 1982 eller att Sverige tog emot en del flyktingar från Guatemala under ett fasansfullt inbördeskrig på 70-talet. ”Evig vår – evig tyranni” säger man om Guatemala.

 

Guatemala – på randen till katastrof

Guatemala är ett litet land i Centralamerika och hälften av befolkningen på drygt 13 miljoner invånare består av till lika delar av mayaindianer och mestiser. Dessa bor i ett storlaget landskap, i ett land som både har berg på över 4000 meter ö.h. och tropisk djungel. Och levande vulkaner som när som helst kan ödelägga deras byar. Det betyder att man också ständigt lever nära katastrofen under hotet av jordbävningar och översvämningar. Det finns många framför allt i ursprungsbefolkningen som lever i extrem fattigdom och både mödra-dödligheten och spädbarnsdödligheten är högre än i andra latinamerikanska länder. Endast 60 % av befolkningen är läskunniga. Det finns dessutom en mycket stor ekonomisk ojämlikhet i Guatemala.

 

Färgrik textil tradition

Å andra sidan finns det en textil rikedom av sällan skådat slag, en levande färgstark textiltradition bland guatemaltekerna, en tradition att klä sig i folkloristiska dräkter olika för minst 330 byar. Detta bruk härstammar från tiden för erövrandet av spanjorerna på 1500-talet.

Dessa erövrare delade byarna med indianer mellan sig för att utnyttja befolkningen som arbetskraft och då var det praktiskt att varje by hade sin egen dräkt så att herrarna lätt kunde känna igen sina undersåtar. Färg är viktig i Guatemalas indianska kultur både på textilier, på husfasader ja t.o.m. i de färgglada sopborstarna för vardagsbruk. Inte för inte kallas mayaindianerna i bergen för Regnbågens folk.
Dräkterna som mayaindianerna bär har influenser från 1500-talets spanska dräkter med hosor och spetskragar. Kvinnorna väver tygerna med ”palitos”, system av pinnar. D.v.s. lätt bärbara små midjevävstolar. Men männen är de som absolut vill ha ansvaret för maskinerna så de tar över när det gäller vävstolar och symaskiner.

 

Folkloristiska dräkter

Den vanliga klädedräkten är för kvinnor tredelad först en ”huipil”, en vävd poncho-liknande blus eller en sorts tunika som man trär över huvudet. Sedan en lång fotsid kjol och i håret ett långt vävt tyg eller band. Huipilen kan vara randig och dekorerad med broderier. Broderierna kan vara symboler t.ex. av den heliga quetzalfågeln. Det mesta broderas för hand med moulinégarn som är billigt mexikanskt, kinesiskt, eller dyrt franskt. Allt finns att köpa på de otaliga marknader i byarna som saluför allt från frukt, grönsaker till garn. Och plast förstås i starka färger. Under huipilen har man ett vävt långt tygstycke som sveps runt höfterna i lager som en kjol. Den kallas ”corte”. Den består ofta av två smala tygstycken som fogats samman med en färgstark fogsöm, en ”randa”. På huvudet har kvinnan ett långt band ett ”cinta” inflätat i håret med avslutning av tofsar. Olika band för olika byar. Ofta bär kvinnan uppe på huvudet ett vikt fyrkantigt tygstycke ”tzute” som kan användas som shoppingväska eller att bära barn i. De ogifta kvinnorna har samma dräkt som de gifta däremot kan flickorna ha håret utsläppt. Männen har oftare moderna amerikanska kläder och går inte i de traditionella dräkterna. Många av dem försöker ta sig illegalt till USA för att få arbete och blir influerade av det mode som råder där.

 

Runt Sololá, välkänt ortsnamn för oss genom Evert Taubes sånger, bär männen kjol en ”rodillera” som en skotsk kilt. Denna är vävd av ull och männen använder mest bildäckssandaler, gummistövlar eller cowboystövlar till denna utstyrsel. Och den obligatoriska panamáhatten med cowboystuk.

 

Projektet Mira Maya

Till detta lilla land med rika textila traditioner vände sig Tania Alyhr, lärare vid Konstfack, för att se om det gick att samarbeta runt ett formgivningsprojekt med studenter från Konstfack som gjorde sitt sista examensarbete. Tania, som ju har gotländska rötter, har också bott som ung på Ibiza och hade därför spanskan flytande och gratis. Det blev omsorgsfulla förberedelser med flera besök innan de åtta studenterna och lille linblonde Siggebabyn åkte över för att arbeta två och två hos olika indianfamiljer och kooperativ och medverka i formgivningsprocesser tillsammans med de duktiga inhemska vävarna. Först bodde man upp i bergen i Quetzaltenango och den senare perioden i byar runt sjön Lago Atitlán som man endast kunde nå med båt.
Sida gav sitt stöd till projektet som sedan fick namnet ”Mira Maya”. Man arbetade bl.a. med vit importerad bomull från USA som färgades i klara nyanser och inhemsk bomull som växer naturligt i gröna och bruna nyanser, samt indigofärgade ränder i ikatmönster. Man formgav bl.a. kuddar, tofflor, väskor, filtar av god kvalitet som sedan kunde exporteras och säljas på AFROARTs butik i Stockholm. Det var så det började.

Detta utbyte ägde rum för tio år sedan och är ett projekt som verkligen visar på ett föredömligt sätt hur hjälp till självhjälp kan fungera. Numera lever 500 familjer i indianbyarna på inkomsten av de produkter de tillverkar och säljer till till Sverige och andra länder. Och sex av de ursprungliga studenterna har tagit över och driver AFROART i egen regi, nu med två butiker i Stockholm. I Visby kan man köpa Mira Maya-produkter på Akantus.
Publiken satt trollbunden på Langska huset denna gråa lördagseftermiddag och fick göra en lång och intressant resa till ett exotiskt och färgstarkt land så långt från våra breddgrader tillsammans med den berättande Tania Alyhr.